Vad är avtalsrätt?
Många tror att ett avtal måste vara skriftligt, och signerat av båda parter, men avtal kan även ingås muntligt eller genom mänskligt handlande (konkludent handlande).
Ett avtal inom avtalsrätten är en juridiskt bindande överenskommelse mellan två parter. Inom avtalsrätt kan ett avtal också benämnas kontrakt. Huvudregeln inom avtalsrätt är att den som lovar något ska hålla det (pacta sunt servanda). En annan viktig princip inom dagens avtalsrätt är avtalsfrihet, att man får fritt avtala hur som helst och om vad som helst. Detta kan förklaras med att vid ett avtal om köp av kontorsmöbler är det fritt för säljaren och köparen att bestämma när betalning ska ske, om och när säljaren ska leverera varan, mängden och skicket på varan, reklamationstid och om varan är felaktig vid leverans, vem som betalar för det.
På avtalsrättens område finns ett antal lagar som reglerar ingående av avtal och avtalsinnehåll. Exempel på lagar är avtalslagen, konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen och köplagen, vilka till stora delar är dispositiva – om något inte avtalats om, faller man tillbaka på relevant lags bestämmelser. Ofta har avtalsparterna inte uttryckligen kommit överens om allt som kan hända under avtalsperioden – tiden avtalet är giltigt, varför avtalen då “fylls ut” med de ovan nämnda lagarnas regler. Även andra källor kan fungera utfyllande för avtal, så som sedvänja eller branschpraxis. Eftersom en av huvudreglerna inom avtalsrätt är att man får avtala om vad som helst, fylls avtalet ut beroende på vad avtalet handlar om.
Tvingande lagar och standardavtal
Trots huvudregeln inom avtalsrätt om fritt avtalande finns det avtalsförhållanden där parterna inte får bestämma fritt över innehållet i avtalet, även om de är överens.
Anledningen till detta är att lagstiftaren har haft en vilja att skydda den part som typiskt sett är i en sämre förhandlingsposition.
I dessa fall gäller lagtext framför principen om fritt avtalande. Dessa lagar kallas tvingande lagar.
Exempel på avtal där tvingande lagar får genomslagskraft är i:
- hyresförhållanden, där hyreslagen (12 kap. jordabalken) blir tillämpligt, på grund av att hyresgästen i majoriteten av fall står i en sämre position är hyresvärden.
- konsumentförhållanden, där den ena parten är privatperson och den andra näringsidkare. Exempelvis föreskriver konsumenttjänstlagen att villkor i avtalet är ogiltigt om de är sämre än de som står i lagen, om inget annat anges i lagen.
- anställningsförhållanden, där huvudregeln är att anställningsavtalets villkor inte får vara sämre än dem regler som finns i lag. Inom arbetsrätten och medbestämmandelagen framkommer däremot att många lagstadgade villkor kan frångås om det finns kollektivavtal som omfattar arbetsgivaren. Att regler inom arbetsrätten kan frångås beror på att många regler där är semi-dispositiva – de kan enbart kringgås genom kollektivavtal.
Inom många branscher finns standardavtal som är specifika för det aktuella området. Sådana avtal är standardiserade och används av parter för att smidigt och snabbt nå en överenskommelse, utan att behöva skriva omfattande avtal på egen hand. Exempel på sådana standardiserade avtal finns inom entreprenad- och byggbranschen, där ABT06 och AB04 är vanliga.
Hur ingår man ett bindande avtal och när blir man bunden av avtalet?
Det finns ingen huvudregel för bundenhet inom avtalsrätten. Man kan ingå avtal muntligt, skriftligt eller på annat sätt, exempelvis genom konkludent handlande. Konkludent handlande kan exemplifieras genom att man går till kassan i en mataffär och lägger upp sina varor på bandet i kassan. När du sedan betalar har du ingått ett avtal genom ditt handlande, utan att du vare sig talat eller skrivit på något papper.
För att avgöra om bundenhet uppstått kontrollerar man att parterna är överens. Har parterna kommit överens genom ett skriftligt avtal, ligger det till grund för överenskommelsen.
Är det dock oklart om bundenhet uppstått genom det skriftliga avtalet gör man en helhetsbedömning och tolkar avtalet med hänsyn till vad som är branschpraxis, hur parterna agerat under avtalsförhandlingarna, om parterna ingått avtal tidigare och hur de då handlade gentemot varande etc. Bundenhet uppstår alltså inte automatiskt för att ord som “bunden” eller “avtal” finns med i kontraktet, utan det som avgör är partsviljan – det som egentligen är menat mellan parterna.
I undantagsfall kan passivitet leda till avtalsbundenhet. Det här kan illustreras med hjälp av ett rättsfall från Högsta domstolen, NJA 2006 s. 638. X, som en part, skrev efter förhandlingar till Y, som den andra parten, att denne kunde skriva ett avtal. Y författade avtalet och skickade det två veckor senare till X. Y benämnde avtalet “skriftligt avtal” samt “för undertecknande”. X besvarade inte Y, varefter Y skickade avtalet i original med sin underskrift tre dagar senare. Y hörde sedan av sig till X över en månad senare, för att X varken hade betalat enligt avtalet eller hört av sig, men fick inget svar. X svarade Y först fyra månader efter att det första avtalet översänts, med svaret att den inte ansåg sig vara bunden av avtalet. Högsta domstolen kom fram till att det uppkomna avtalet, efter förhandlingar mellan parterna, var giltigt, och X därmed var bunden av avtalet, trots sin passivitet.
Anbud och accept enligt avtalslagen
Avtalslagen stadgar i 1 § 2 st. att parterna kan ingå ett bindande avtal genom anbud-acceptmodellen. Denna typ av modell är lämplig när avtal ska ingås på distans, exempelvis genom mejl, telefon eller brev.
Enligt avtalslagen ska ett anbud ses som ett erbjudande från en part till en annan, vilka är bindande. Enligt huvudregeln innebär det att en anbudsgivare är ensidigt bunden fram till att en ren accept kommit tillbaka till anbudsgivaren från mottagaren. Med ren accept menas att svaret på anbudet kommit tillbaka i skälig tid och att inga ändringar så som tillägg har gjorts i avtalet.
Har mottagaren tagit bort något i avtalet, lagt till eller ändrat ses det som en oren accept och anbudsgivaren är därmed inte längre bunden av det avtal som den ursprungligen skickade, det ska i stället ses som ett nytt anbud från mottagaren. När ett anbud ges muntligen måste mottagaren svara direkt för att avtalet skall vara bindande, det är alltså inte någon skälig svarstid som gäller för mottagaren, som vid skriftliga anbud.
I vissa fall finns det formkrav för hur ett avtal skall uppstå och bli bindande, vilket regleras i lag. Vid köp av fast egendom, så som en fastighet, finns regler i jordabalken som säger att parterna blir bundna av avtalet först efter att det skrivits under av säljaren och köpare, att det framkommer vad köpeskillingen är och att det finns en viljeförklaring av säljaren att överlåta egendomen, se 4 kap. 1 § jordabalken.
När kan ett avtal vara ogiltigt?
Ett avtal kan i flera fall vara ogiltigt. Det kan ha sin grund i att ett visst förfarande inte följts, att avtalet innehåller otillåtna villkor eller att ett avtal uppkommit genom tvång. Nedan finns några av de viktigaste orsakerna till ett ogiltigt avtal.
- Innehållet i avtalet strider mot lag
- Innehållet i avtalet är brottsligt
- Det förekommer tvång i avtalsingåendet. Enligt avtalsrätten behöver tvånget inte anses vara brottsligt för att utgöra tvång.
- En avtalspart har handlat kvalificerat klandervärt vid ingåendet av avtalet och vilselett den andra parten.
- Det brister i de formella lagstadgade formkraven.
© Advokatlaget AB. Alla rättigheter reserverade
